Date:
Link copied Share this read link fb

Att inte vara country kan vara mer country än att vara det

av Pierre Hellqvist

Reflektioner från Sturgill Simpson-spelningen i Stockholm.

Gick och såg Sturgill Simpson på Vasateatern.

På ett strikt musikaliskt plan tyckte jag inte om det så som jag tyckt om tidigare gig jag sett med karln.

Blev ändå varm inombords.

Ska försöka förklara.

Häromsistens diskuterade jag med en vän som är artist. Efter att på sin senaste skiva ha gett x antal intervjuer kring samma ämne var hen sjukligt trött på sig själv och inte minst bilden av sig själv och tänker som en följd nästa gång göra en skiva på ett väsensskilt tema för att få prata om en annan sida av jaget eller något helt annat. Bara för att stå ut.

Kan också titta på mig själv. Hur jag mot slutet av min tid med musiktidningen Sonic, även efter slutet förresten, i intervjuer och andra sammanhang inte gjorde annat än pratade om musikjournalistik och då mer specifikt musikjournalistik i kris. Även om jag kan stå för merparten av det som då yttrades kände jag efter ett tag att det blev för mycket, för ensidigt och kanske framför allt att du oundvikligen framstår som en ”det var bättre förr”-vurmare trots att just det knappast var syftet. Till slut var det enda vettiga att bara hålla käft.

Alla artister (och människor i stort) är olika, många är nöjda med att rulla på i samma hjulspår år efter år, andra måste leta utveckling och utmaningar. Inget är rätt eller fel. Det råder i alla fall ingen större tvekan om att Sturgill Simpson med varje ny skiva har sett anledning att reagera mot sig själv. Med senaste albumet Sound & Fury tog han i utav bara helvete och gjorde syntig sci-fi-boogierock i gränslandet mellan Harold Faltermeyer och ZZ Top, vilket ingalunda är självklart eller bland fansen vidare välkommet för någon som de flesta alltjämt betraktar som countrysångare.

Men Sturgill har i intervjuer i alla år varit tydlig med att han ogärna stagnerar, inte vill cementeras i ett givet uttryck eller vara en artist som bara är till lags. Han må tidigare inte ha tagit det lika långt som på nya skivan men framåtrörelse har vi förknippat med honom sedan dag ett. När han efter 2014 års album Metamodern Sounds in Country Music utropades till något av genrens frälsare begrep man tidigt att han både var obekväm med det och skulle komma att svara tillbaka. Vilket han sedan dess alltmer ihärdigt har gjort. Ingen lär kalla det som hörs på Sound & Fury för country annat än i möjligen sångarens Kentucky-rotade kolgruveaccent.

På scen blir inte problemet att sångaren under första halvan av konserten framför senaste albumet i dess helhet, särskilt som skivan är klart bättre än vad många har utmålat den som, utan att han med sina tre medmusiker inte kan återskapa låtarnas allomfattande over the top-känsla. Och i det gamla materialet saknas verkligen en extragitarrist som han har omgivit sig av tidigare. När Loar Joamets spelade med honom fanns det alltid en väg ut ur de mer biffiga jampartierna. Den unge esten såg hela tiden till att med finess och smakfull snirklighet leda stompet vidare, medan Sturgill ofta kör fast när han både ska stå för gitarrdriv och en sång som också emellanåt blir lidande av allt dubbelarbete.

Ändå, med detta sagt, är det precis som Sturgill Simpson jag önskar att fler artister var. Det här att handlöst kasta sig ut i något främmande. Det kan bli magplask, det kan bli magi. Sturgill hamnar i ärlighetens namn någonstans mitt emellan men själva ansatsen, modet och ambitionen går på tvären mot många country- och americanakollegors myckna play it safe-tänk.

Dessutom är det ju så, vilket SVT Play-aktuella dokumentärserien Countrymusikens historia understryker, att de countrydigniteter från förr vi i dag minns, pratar om och påverkas av knappast är sådana som följde regler, snarare var de nästan allihop normbrytare och fritänkare; Jimmie Rodgers, Bob Wills, Hank Williams, Johnny Cash, Loretta Lynn, Merle Haggard, Jerry Lee Lewis, Dolly Parton, Willie Nelson, Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Gram Parsons och andra som tampats med vad man ”får” och ”inte får” göra i countrymusikens namn men i slutändan bildat skola för tusen och åter tusen efterföljare.

På så vis kanske Sturgill Simpson likafullt är mer countryartist än vad Sound & Fury eller hans egna intervjucitat ger sken av. Han bereder bara väg, tänjer på gränserna, oavsett konsekvenser. Gissningsvis sitter hans vän Merle Haggard i himlen och ler.

View all reads