Date:
Link copied Share this read link fb

Djävulen har gått vidare

av Pierre Hellqvist

Några ord om countrymusikens mest sataniske sidekick.

Den 29 april fyller Willie Nelson åttiosju år.

Bara några dagar dessförinnan släpper han sitt sjuttionde (det går räkna antalet Willie-album på ett oändligt antal vis men visst, vi köper den siffran) album. Det är betitlat First Rose of Spring och det bitterljuva titelspåret finns ute som smakprov nu.

Gissningsvis medverkar inte Paul English på skivan. Hans musikaliska insatser åt Willie har varit tämligen sparsmakade på senare år. Men länge var han omistlig i Willie-världen – inte bara som trummis utan som ekonomisk hjälpreda, livvakt, allt-i-allo och ”djävul” bakom sin chef, en sidekick lika helig och omsusad bland Willie-fansen som, säg, Clarence Clemons var för Bruce Springsteen-publiken.

Alldeles oavsett är det definitivt över nu, ty härom veckan kastade Paul English in sin erforderligt röda cape för gott. Han blev åttiosju år. Trots att han ihärdigt flirtade med hin håle – det var ingen slump att Leon Russell skrev You Look Like the Devil eller att Willie skrev Devil in a Sleeping Bag om honom – får vi anta att han bereds plats i countryhimlen.

Willies beprövade band och cirkussällskapliknande följe Family har varit tätt befolkat av karaktärer, Paul English utan tvekan en av de större. Han var inte precis världens mest tekniskt avancerade trumslagare men gjorde likt övriga musiker i sällskapet det han skulle. Eller betydligt mer än så, om än inte nödvändigtvis jämt på ett musikaliskt plan. Paul var alltid beredd att göra sitt yttersta för Willie. Vilket Willie så klart värderade. Inte minst som sångaren hade en förmåga att på lyset (det här var innan han blev heltidsbrukare av cheeba-cheeba) hamna i knipor av olika slag, varför den lika respektingivande som hårdhudade Paul otaliga gånger tvingades kliva in i handlingen och bringa ordning. När någon frågade Willie varför han hade ett odugligt rövhål till trummis löd svaret: ”Han har räddat mitt liv.” Och så var det. Mer än en gång dessutom och på fler än ett sätt. Paul trodde på sin vän långt innan särskilt många andra gjorde det, allra minst Willies egna skivbolag som i många år inte hade en susning om vad de skulle göra av artistens udda frasering och lite kufiska personlighet.

Paul visste att musikbranschen var baserad på fusk och fulspel, men eftersom han själv i många år hade försörjt sig som pimp och allmän hustler i olika delar av Texas med allt vad det innebär var detta faktum knappast något som skrämde honom. Lång tid var han alltid beväpnad när han kuskade runt på vägarna med Willie. Behövdes det inte för att skydda sin uppdragsgivare gick puffran åt när mindre nogräknade klubbägare av olika anledningar vägrade betala ut gaget. Ofta var det inte ett måste att visa skjutvapnet, ty hans ryktbarhet gjorde att de flesta drog sig in i det längsta för att jiddra med Willies stålar.

I Joe Nick Patoskis ruskigt underhållande Oxford American-porträtt på Paul English återges en historia om då han ett tag var engagerad i countrysångaren och Willie Nelson-polaren Johnny Bushs karriär men var missnöjd med hur dennes skivbolag promotade honom. Enligt Paul English var det enkelt: har man ett jobb ska man sköta det. Sköter man det inte får man räkna med konsekvenser. Det här fick pedalsteelfantomen Pete Drake, som drev skivbolaget ifråga, bittert erfara. När Paul hotade med att placera sin artist hos ett annat skivbolag svarade Pete Drake med: ”Jamen så kan du inte göra.”

”Det kan jag visst”, framhärdade Paul English och la sedan till: ”Jag kan berätta om en annan sak jag kan göra. Jag kan hala i väg ditt arsle ut i skogen och binda fast dig med ståltråd mitt i ingenstans. Om du kan ta dig loss på egen hand, bra. Om inte ska jag se till att hälsa på varenda dag så att du kan tacka mig för att du fått leva en dag till.”

Pete Drake lät Johnny Bush lämna bolaget.

Så det var nog ingen slump att Willie Nelson i alla år omgav sig med Paul English och att han skrev en av sina mest älskade låtar om honom och deras gemensamma eskapader. Efter en stroke 2010 lät Paul sin bror Billy sköta det mesta av trummandet men han såg i regel till att ta sig upp på scenen i höjd med Me and Paul, som låten heter, och log då lite extra – som att han visste saker publiken bara kunde ana – åt det här partiet:

And at the airport in Milwaukee

they refused to let us board the plane at all

They said we looked suspicious

but I believe they like to pick on me and Paul

View all reads