Date:
Link copied Share this read link fb

Större än eldmusik

av Pierre Hellqvist

En återutgåva som gjorde året.

Som bekant är varje år ett bra musikår, och sedan många år tillbaka är varje år ett nästan ännu bättre musikåterutgivningsår. Det återsläpp (vinyl på Bay Area-bolaget Superior Viaduct) som kittlat mig mest i år bestod av fyrtioåtta år gammalt skronk utan gränser.

Miami-födde, Poughkeepsie-fostrade och fortfarande aktive saxofonisten, trumpetaren och trombonisten Joe McPhee hade vid tidpunkten passerat trettio men var relativt grön som skivartist. Likafullt valde McPhee, som hade haft Albert Ayler som vän och Ornette Coleman som något av mentor, att delvis spela in »Nation Time« med två simultant spelande konstellationer – en med gitarr och orgel, en mer konventionell jazzsättning där två trummisar ingick. Resultatet blir en black power-aktivistisk (stridsropet i skivtiteln lånades från den omstridde poeten Amiri Baraka, känd för sitt rasande engagemang i den svarta nationalismen) hybrid där det punkigt revolutionära från MC5 möter funkrockjazzen som Miles Davis sysslade med vid tidpunkten.

I helt enastående spåret Shakey Jake pressar, för att inte säga hetsar, de båda kvartetterna varandra framåt, och uppnår till slut ett dansant transtillstånd där rytmsektionens elastiska, extatiska groove ger James Brown och hans JB’s en match. Ändå är McPhee och hans band ute på en egen tripp som är svår att sätta ord på. Någon kallade det ”fire music”, vilket ingalunda är åt skogen men vi talar här ett monster med många skepnader så det bästa du kan göra är att lyssna och förlora dig själv i musiken, ty förlora dig kommer du göra.

View all reads