Date:
Link copied Share this read link fb

Från Oh, My Darling till Are You in Love?

av Pierre Hellqvist

Skiva för skiva-genomgång med Basia Bulat.

För tretton år sedan intervjuade jag Basia Bulat i Stockholm, hon var då ute på sin första världsturné och hon var det i egenskap av uppvärmare åt de kanadensiska kollegorna i Great Lake Swimmers. Basia själv säger att det var hennes första intervju någonsin, vilket jag gissar snarare handlar om att det var hennes första internationella intervju – när vi nu ses betonar hon i alla fall att det var först då, när vi talades vid på Berns, som hon insåg att det hon hade spelat in kunde nå fram till människor i en annan del av världen. När vi träffades våren 2007 sa Basia, vid tidpunkten inte mer än strax över tjugo, att hon ville tro att alla som varit inblandade i hennes då purfärska debutalbum Oh, My Darling var så goda vänner att var och en verkligen hade gjort sitt yttersta för att få skivan att bli så bra som det bara var möjligt. Hon sa också att skivan var ett porträtt av vem hon var just då.

Nu när hon är aktuell med sitt femte album Are You in Love? kändes det lämpligt att återkoppla till det där och låta henne blicka tillbaka på varje skiva och kanske var hon befann sig som människa vid respektive tillfälle. Are You in Love?, som släpps 27 mars, är för övrigt oavkortat hänförande – vi talar melodisk och soulig folkpop med smarta arrangemang och mer hjärta än det mesta där ute, och precis som föregångaren är den förståndigt producerad av My Morning Jacket-mannen Jim James, om än med Joshua Tree som inspelningsplats och inte Louisville som senast.

OH, MY DARLING (2007)

– Vid tidpunkten var jag närmast besatt av idén att dokumentera vem jag var. Jag hade fått loss pengar i form av ett studielån och kände att jag ville använda dem för en del mindre akademiska syften… Viktigt för mig var också att spela in på band, vi använde inga datorer alls på de första två plattorna, eftersom jag hade en romantisk bild av hur mina favoritskivor med Neil Young, Bob Dylan, Joni och andra hade blivit till. Vad jag inte begrep var att de var väldigt vassa på att redigera banden på den tiden. Den insikten gjorde mig sedan alltmer bekväm med modern inspelningsteknik.

När du i dag hör Oh, My Darling händer det att du då tänker: ”Hur vågade jag?”

– Så är det med varje skiva. [skratt] Även med den nya. Hur gick det här till? Speciellt med en del texter, jag kan inte begripa varifrån jag har fått somligt. Det vore fel att ge mig själv kredd för vissa grejer, det handlar nog mest om att alltid vara öppen för impulser som du inte kan rå över. Eller så här: jag har haft mer tur än vad jag är särskilt smart.

Blir du kritisk när du lyssnar på dina tidiga låtar?

– Nej, men jag brukade vara det. Jag kommer ihåg att jag i höjd med mitt andra album tänkte att jag borde ha kunnat prestera bättre på debuten. Men nu inser jag att låtar kan få en ny, ibland djupare, innebörd när de framförs ett decennium senare.

HEART OF MY OWN (2010)

– Mitt starkaste minne av upprinnelsen till den här skivan är att jag belönades med min karriärs första och hittills enda moshpit när jag testspelade Gold Rush och titelspåret från den här skivan vid Dawson City Music Festival i Yukon [vidsträckt vildmarksregion i nordvästra Kanada], där jag en tid vistades och hämtade stor inspiration till det som blev albumet Heart of My Own. Det var så tyst, fridfullt och kargt där uppe, och det färgade av sig på skivan. Jag har varit tillbaka några gånger sedan dess men hade det inte varit så långt att resa och så dyrt skulle jag ha åkt dit oftare.

– Gissningsvis var det också musikhistoriens enda autoharprelaterade moshpit… Eller vad vet jag, The Carter Family fick kanske ett liknande gensvar när det begav sig?

TALL TALL SHADOW (2013)

– En nära vän hade hastigt gått bort. Jag fick beskedet när jag tog fram telefonen på flygplatsen efter att ha återvänt från en turné och såg då hur en massa kompisar hade försökt nå mig. Först kunde jag inte tro det, men sedan när det väl hade sjunkit in satte jag mig ner och försökte skriva ner vartenda minne av henne jag kunde komma på: saker hon hade sagt, hennes skämt, vad vi gjorde ihop under high school-tiden, annat. Hon var en av de som allra mest stöttade min musik, jag brukade alltid bo hos henne ifall jag var i Montreal för att spela in eller något, och eftersom jag själv inte har Facebook var hon den som skötte min Facebook-sida och drev min fanclub. Hon var en otroligt modig människa som ägnade sig åt volontärarbete i Palestina och i Haag och hon arbetade för Amnesty och hade ett så skarpt intellekt att jag var övertygad om att hon en dag skulle bli premiärminister. Så hela den här skivan är en slags hyllning till henne.

Gör det ont när du sjunger de här låtarna i dag?

– Ibland. Ibland, som nu, gör det ont bara att tänka på dem. Önskar jag att saker vore annorlunda? Ja. Bäst hade förstås varit om jag aldrig hade behövt skriva den här skivan.

– När Tall Tall Shadow släpptes pratade jag inte så mycket om det här för jag ville inte att det skulle bli ett slags negativt fokus på skivan, snarare var ju tanken med den att lyfta alla fina stunder med henne och hur hon alltid kommer att vara en del av människorna som kände henne. När någon träffar mig lär de indirekt känna även henne eftersom hon i så hög grad satte sin prägel på mig.

GOOD ADVICE (2016)

– Min brustet hjärta-skiva. Förhållandet ifråga varade i så många år, vi växte i praktiken upp tillsammans, och jag ville kunna skriva ärligt om mitt liv men samtidigt göra det med respekt för mitt ex som fortfarande är en person jag bryr mig om. Jag ville dela med mig av min berättelse utan att för den skull få någon annan att må uselt. Det är en balansgång.

– Skivan visar också att den mest effektiva kuren för att läka ett brustet bjärta ibland kan vara att åka till en främmande plats, i det här fallet Louisville, och tillsammans med massa nya vänner spela in en skiva vars känsla nog bäst ringas in av fyrverkeripjäserna som lyste upp den mörka himlen när vi mot rundade av inspelningen med en galen fjärde juli-fest. Det var lite så vi ville att skivan skulle låta.

ARE YOU IN LOVE? (2020)

– 2018, mitt i inspelningen av skivan, tog jag en paus från alltsammans eftersom min pappa gick bort. Pausen varade i åtta månader. Något år tidigare hade jag bokat en serie konsertdatum i Australien eftersom jag trodde att jag ett år senare skulle ha en ny skiva ute och när det stod klart att så omöjligen kunde bli fallet var det för sent för att ställa in. Det var de enda gigen jag hade bokat och jag skojade med mig själv att jag var så låg att jag slungades genom jordens mitt och kom ut på andra sidan jorden, i Australien. [skratt] En del av de nya låtarna provade jag på publiken under de konserterna. Konstigt nog hade jag inte varit där över sedan min första skiva, vilket var en av anledningarna till varför jag inte ville ställa in. På alla spelningar dök det upp tjejer i sällskap med sina mödrar, systrar, mormödrar eller kompisar och de alla hade hört min låt Little Waltz i en av de få reklamfilmer jag lånat ut min musik till. Det var flera som efteråt sa saker i stil med ”jag hörde din första skiva när jag vara fjorton år, jag har burit den här låten med mig i ett decennium och nu äntligen får jag chansen att se dig live”. Det är speciellt när man själv inte är med och avgör en låts öde, utan den får ett helt eget liv, så när turnén var klar tänkte jag att jag nu tar jag med mig den där energin och åker och slutför min skiva i LA.

– Min pappa och jag stod inte varandra så nära. Jag växte upp med min mamma och min mormor, medan pappa alltid var en sorts turbulent kraft i utkanten av mitt liv. Särskilt när jag var yngre trodde jag att jag på olika sätt kunde hjälpa honom men med åren begrep jag att jag inte kunde det, vilket var svårt att förlika sig med. Mycket förblev outrett mellan oss och jag ventilerade det aldrig riktigt. Till slut förstod jag att jag för att kunna gå vidare måste acceptera att han är en del av mig men att jag också måste låta honom vila och att jag får försöka vårda minnet av honom på sätt som inte var möjliga medan han ännu levde.

– Förutom allt det känslomässiga och de praktiska bestyren kring begravningen kände jag att jag behövde ta ett break från inspelningen eftersom det vi hade spelat in lät så… vackert. Jag kommer ihåg att jag sa till Jim [James, producenten] att jag vet inte om jag kan fortsätta arbeta med en skiva som låter så här för jag känner mig allt annat än vacker inombords, och han fattade läget precis eftersom han också har gått igenom en massa i livet. När vi sedan återupptog arbetet ändrade jag några textrader här och där för att det skulle kännas mer rätt med lite perspektiv på alltsammans.

Basia Bulat spelar på Slaktkyrkan i Stockholm 4 oktober och Pustervik i Göteborg 6 oktober.

View all reads