Date:
Link copied Share this read link fb

Fridlyst trivselförhöjare

av Pierre Hellqvist

I projektet Råå förenas Jamaica, Afrika, fäbodsjazz och skånsk tågromantik. Pierre Hellqvist tyckte det var hög tid att ta ett snack med Magnus Sveningsson.

”De rakt igenom instrumentala tonerna på ’Skånes järnvägar’ puttrar, jäser, ryker av damm och rökdon, skumpar och släpar sig fram, lite buckliga men obevekliga och stolta som fan. Gör det kosmopolitiska provinsiellt, eller om det nu är tvärtom.”

Med risk för att det kan uppfattas fånigt att citera sig själv återgavs ovan några rader ur en recension jag själv skrev för Sonic.

Det finns garanterat bättre sätt att beskriva musiken Råå gör men det där är min bild av hur deras debut från 2018 låter. Och den gäller i stora drag även konstellationens precis släppta andra album. På Ljungens lag, som skivan heter, fortsätter de av Magnus Sveningsson ledda trupperna att koka ihop kraut, dub, drone och svenskt vemod på ett synnerligen trivselförhöjande sätt. Det skönt sävliga består men kanske är uppföljaren lite mer rytmisk och medryckande, åtminstone kan den sägas vara en sorts expandering av det uttryck vi lärde oss tycka så mycket om senast.

– Inför den här inspelningen pratade vi om att det vore kul att testa hur det knastriga Råå-soundet skulle funka med jamaicanska rastafaritrummor och lite mer av Afrika, säger Magnus Sveningsson (på bilden till denna artikel fotograferad av Jenny Baumgartner).

– Vi ville också ha mycket handpercussion på skivan, in kom då Svante Lodén från Damn som måste vara Skånes bästa congaspelare, han är sjukt bra. Han spelade på allt möjligt, på skrot och plåt och på någon kundvagn men använde även djembe, conga och bongo.

– Så ja, vi blev nog lite mer rytmiska den här gången. Första sidan på förra skivan är ju väldigt stillsam, egentligen även första låten på B-sidan. Det är typ tjugofem minuter koma, sedan börjar det röra på sig. På nya skivan är det lite mer uppblandat, men även nu några komalåtar som titelspåret och Sofflåst.

Musikprojektet Råå tog sin början för några år sedan då Magnus Sveningsson, för det stora flertalet mest känd som The Cardigans basist, och vännen Jenny Wilson bodde nära varandra på Österlen. Vid tidpunkten befann sig Jenny ”mellan skivor” och visste inte riktigt vad hon närmast skulle göra. Det var då hon och Magnus började jamma med varsin synt medan de drack folköl och Gammel Dansk. Vid något tillfälle åkte de också med det ångloksdragna tåget som kör mellan Brösarp och Sankt Olof i museiföreningen Skånska Järnvägars regi, och därifrån fick Magnus idén till de stånkande ljud och rytmer som kom att forma Råå. I samma veva hade han slutat röka och för att råda bot på abstinensen lyssnade han på kraut som Harmonia, Cluster och tidiga Kraftwerk samt diverse dronemusik. Framför sig såg han musik som bara pågår och inte pockar på uppmärksamhet.

– I modern popmusik är det så mycket som är där och petar på en hela tiden, säger han. Rent tekniskt ska alla frekvenser vara uppe hela tiden och det ska vara så maxat. Råå är väldigt långt ifrån det.

– Först var det meningen att vi skulle göra musiken tillsammans. Jag gjorde drone-iga stycken som jag skickade till henne och så sms:ade vi om dem. Hon tyckte att jag var ett geni och att jag fick bestämma allting själv, så det var jättebra banddynamik. [leende] What’s not to like? Har aldrig varit med om ett så fungerande band någonsin…

Nu blev det emellertid aldrig så fullt ut eftersom Jenny fick olika uppdrag och inte hann med ett fortsatt Råå-engagemang, så påhejad av den forna kollegan kreerade Magnus vidare på egen hand och längs vägen ramlade andra krafter in för att bistå, däribland VED-bekanta duon Mattias Nihlén och David Hagberg, producenten Carl Granberg samt Bad Liver-bördige blåsaren tillika multiinstrumentalisten Bebe Risenfors, vars meritlista rymmer uppdrag åt tungviktare som Elvis Costello och Tom Waits.

– Bebe har blivit en viktig del av Råå-soundet. Vi var klara med hela Skånes järnvägar när vi spelade in honom, så han blev nästan som en soloinstrumentalist på den plattan. Det var ingen slump, vi hade räknat med att få med honom, men jag tror inte någon visste hur viktigt det skulle bli i sammanhanget med hans jazztoner. Det var någon som skrev om oss att vi låter som om tidiga Kraftwerk hade jammat med Lars Gullin, och det var jag ganska nöjd med. Den här fäbodsjazzen i vår musik finns tack vare Bebes basklarinett. För att vara blåsare blåser han väldigt lite, är aldrig i närheten av att blåsa sönder låtar eller visa sina chops, och han är väldigt lyhörd för vad som funkar. Han har blivit vårt hemliga vapen på något sätt.

När jag lyssnar på Råå får det mig att tänka på att det är en fridlyst sorts musik som har fått växa fram, ta form och verka i sin helt egna lilla värld.

– Det var fantastiskt fint sagt, tack för de orden. Så kan jag känna med Martin Hederos plattor. Jag tycker att han är Sveriges bästa musiker. Hans musik rör sig också utanför bruset. Så kallas vår musik ”fridlyst” blir jag väldigt glad.

Livesättningen av Råå inkluderar Christine Owman (synt), Elin Hörberg (synt, keyboards), Bebe Risenfors (basklarinett, marimba, med mera), Måns Wieslander (gitarr), David Hagberg (trummor, percussion) och så då Magnus Sveningsson (bas, synt). Den 21 februari spelar de på Folk å Rock i Malmö, 22 februari på Palladium i Växjö, 23 april på Uppsala Konsthall, 24 april på Bagis Folkets Hus i Stockholm, 4 juli på Grand Circus Hotel i Malmö och 5 juli på Folkhemmet i Östra Hoby. Alla bör förresten titta på den superfina videon till förra skivans låt Till minne av William Onyeabor.

View all reads