Date:
Link copied Share this read link fb

Hav utan horisont

av Pierre Hellqvist

MC5-sångaren Rob Tyner hade aldrig blivit Rob Tyner utan honom (eftersom Robert W. Derminer tyckte att John Coltrane-pianistens efternamn var snäppet coolare som artistnamn än sitt eget).

Det hade vi kanske överlevt utan.

Frågan är vad vi hade varit utan tonerna som McCoy Tyner (1938–2020) gav oss.

Eller som den amerikanske skribenten Steve Silberman, bekant från exempelvis Wired, poetiskt formulerade saken i ett Twitter-inlägg strax efter att beskedet om McCoy Tyners bortgång kommit: ”Hans ackord var havet som Coltrane seglade ut på.”

Inspelningarna som McCoy Tyner, inte mer än strax över tjugo när saxofonisten värvade honom till sitt band, gjorde med John Coltranes kvartett under sextiotalets första hälft tog jazzen och populärmusiken till platser där den aldrig tidigare hade varit – inte senare heller, för den delen. McCoy Tyner var själv en visionär vars egna diskografi är nog så outtömlig och imponerande, men i en intervju ringade han in inte bara John Coltranes storhet utan beskrev i ett slag hur en skicklig bandledare ska vara och agera: ”He was always searching, like a scientist in a lab, looking for something new, a different direction, little tidbits. He never overwrote, he never put too much down. In other words, he left it up to us, to use our abilities.”

Så, McCoy Tyner försåg John Coltrane med havet. John Coltrane vågade sedan ta med oss andra ut på ett hav som saknar horisont.

View all reads