Date:
Link copied Share this read link fb

I stället för ingenting; någonting

av Pierre Hellqvist

Lungorna är punkterade så Peter Perrett står i princip helt still på scen, annars fixar han inte att sjunga. Ser ändå mänsklig ut nu jämfört med den där varulvslooken som omgav honom för några år sedan då han ännu laborerade med horse. När han mot slutet av ett mestadels inspirerat set (versionen av Someone Who Cares!) spelar sin mest kända låt, The Only Ones paradnummer Another Girl, Another Planet från 1978, och mobiltelefonerna unisont åker upp i luften på ett välfyllt Debaser hör jag några snubbar framför mig surra om att det är ”tidernas bästa droglåt”.

Det kan den så klart få vara, tolkningen är fri, men låtskrivaren själv, som annars knappast har hemlighållit sitt pundande och i det mesta tycks brutalt ärlig, har kategoriskt avvärjt nämnda och allt annat än ovanliga teori.

Han skrev låten, The Only Ones (den brittiska motsvarigheten till Television, som de kallats) mest poppiga skapelse, om sex och kanske sitt eget sexmissbruk – han har sagt att de första tio åren med sin fru, som han för övrigt fortfarande är gift med, var han otrogen varenda dag. Men visst, sex är också en dopaminfrisättare som aktiverar hjärnans belöningssystem. Vilket Perrett tydligt deklarerade i annan låt, Oh Lucinda (Love Becomes a Habit) som spelades allra först i lördags, men det går även, som i Another Girl, Another Planet, att formulera ungefär så här:

Space travels in my blood

There ain’t nothing I can do about it

Long journeys wear me out

But I know I can’t live without it, oh no

I en intervju med Mojo för några år sedan berättade sångaren hur hans liv såg ut vid tiden då Another Girl, Another Planet skrevs.

– Musik var nummer ett för mig, tjejer kom tvåa och droger befann sig först på en avlägsen tredje plats. Det jävliga med droger är att de gradvis kommer att överskugga allt annat. Med tiden blir de nummer ett och allt annat förvandlas till ingenting.

Efter väldigt många förlorade år i misär och isolering gjorde Perrett storstilad återkomst med 2017 års album How the West Was Won. Han följde visserligen upp med förra årets mindre lyckosamma Humanworld, men det räcker med att läsa sentida intervjuer med honom eller bara se några låtar på Debaser för att inse att Peter Perrett av i dag har förvandlat ingenting till någonting.

View all reads