Date:
Link copied Share this read link fb

Innan vi gradvis försvinner in i alltings allmänna förgänglighet

av Pierre Hellqvist

Vi förlorade några under 2019. Viktigare är kanske att vi över huvud taget hade dem.

Är högst medveten om att en del anser att livet går ut på att försöka vinna så mycket som möjligt. Men i själva verket, hur mycket du än låtsas motsatsen, innebär livet att gradvis förlora.

2019 förlorade musikvärlden Dr. John, Roky Erickson, Daniel Johnston, Art Neville, David Berman, Mark Hollis, Neal Casal, Kim Shattuck, Marie Fredriksson, Roy Loney, Michel Legrand, João Gilberto, James Ingram, Ric Ocasek, Mac Wiseman, Dick Dale, Andre Williams, Scott Walker, Doris Day, Juice Wrld, Dave Bartholomew, Pat Kelly, Sleepy LaBeef, för att bara nämna några som givetvis beroende på ens ålder och smakpreferenser genom åren har påverkat oss i varierande grad och på olika sätt. Deras musik kommer att leva vidare, åtminstone hos den som vill att musiken ska leva vidare, men deras tid som verksamma krafter är över och de ersätts av nya artister och musiker – i den mån det inte redan har skett. Det är som det ska. Även i det vanliga livet är vi alla utbytbara, i bästa fall kan vi lämna avtryck hos några som minns oss en tid innan vi undan för undan försvinner in i alltings allmänna förgänglighet.

En av de storheter som dog i år var låtskrivaren, countrysoulfundamentet, Kris Kristofferson-buddyn och Muscle Shoals-myten Donnie Fritts. Han var sjuttiosex och svag sedan en tid så själva beskedet om bortgången kom kanske inte som någon chock, men nu när vi står här med ett gammalt år snart bakom oss och de reflekterande tankar som då lätt kopplas på är det en av hans låtar som mer än någon annan ekar i ens undermedvetna.

We Had It All har spelats in av ett helt koppel vitt skilda artister, från Dolly Parton, Dobie Gray och Candi Staton till Bob Neuwirth, Ray Charles och i olika mer eller mindre spröda versioner med Keith Richards (en av dem går att ta del av på deluxe-utgåvan av Some Girls) eller, för all del, med kompositören själv. Den mest ikoniska inspelningen torde emellertid tillhöra Waylon Jennings, som 1973 la den som avslutningsspår på sitt stilbildande album Honky Tonk Heroes. Det är en kärlekslåt, sentimental och känslostark, men det som skiljer den från de flesta andra uppbrottsskildringar är att här finns ingen desperation eller vädjan, ingen syrlighet eller bitterhet, möjligen finns det däremot spår av något bitterljuvt när den mer än någonting annat uttrycker en tacksamhet över att han och hon en gång de facto fick ha varandra; ”Even though you didn't stay it was all worth while/You were the best thing in my life I can recall”. Kanske är det ändå bättre att ha fått uppleva något, trots att det nu har gått förlorat, än att aldrig ha fått vara med om det alls. Och detsamma kan man säga om livet, människorna och mötena som präglat oss i stort.

View all reads