Date:
Link copied Share this read link fb

”Jag försöker vara personlig men utan att vara totalt privat och självbiografisk”

av Pierre Hellqvist

David Ritschard pratar country, politik och vikten av att släppa änsligheten.

På Harvest Home kommer etablissemangets ägare Jaap van Aalst med en flaska jenever, av sorten jonge, ”den jenever som finns på Systembolaget är lite oljig och lagrad, det är den här vi dricker i Holland, jonge är originalet till gin”, och häller upp åt oss. David Ritschard smakar av den och säger ”den här känns balanserad”. ”Farligt mild”, menar Jaap.

Det här är David Ritschard-land. Han är visserligen uppvuxen söder om Söder i Stockholm och bor längs gröna linjen men i de här östra delarna av Södermalm jobbar han som vinansvarig i en Systembolaget-butik, det är här i krokarna han spelar in och det är på barerna i kvarteret han stundom kan ses hålla hov.

– När man sitter i kassan på Systembolaget blir man något av en lokalkändis, säger han. Och jag rör mig mest här. Det är jätteroligt att folk hejar på en och vill prata om olika låtar.

2020 skulle bli David Ritschards år. Fjolårets solodebut Brobrännaren fick ett fint bemötande och letade sig undan för undan fram till allt fler lyssnare – särskilt som konserterna, bland annat den på Sthlm Americana, snabbt blev smärre snackisar. Surret avtog knappast av hans medverkan vid Countryklubben-premiären på Münchenbryggeriet i februari där han med pondus och lyster sjöng Alf Robertson samt en rungande honkytonktolkning av George Jones & Brenda Carter-dängan Milwaukee, Here I Come ihop med First Aid Kit-Klara.

Annorlunda uttryckt, allting såg upplagt ut för något som skulle kunna utmynna i ett större genombrott.

Men i stället för vårturné och förmodad fortsatt vind i seglen drog ett allvarsamt virus in och förlamade det mesta, inklusive all konsertverksamhet. Det har svidit för David, samtidigt som han är medveten om att han med ett jobb ändå är lyckligt lottad.

– Nu har jag landat i det och försöker göra det bästa av situationen och tacksam över att jag inte sitter lika skrynkligt till som så många andra. Halva Bagarmossen är frilansare med tre ungar per hushåll.

David pratar långsamt och tydligt, stannar ofta upp och ser den han pratar med i ögonen. Han är synnerligen närvarande. Tycks genuint mån om att bli förstådd.

– Men för att överleva mentalt vill jag vända det rådande läget till något positivt, och försöka ställa om till sådant som man faktiskt kan göra med musiken. Som att skriva och spela in.

På Brobrännaren klev han fram som en inlevelsefull countrycrooner och gjorde det inte bara på det svenska språket, utan därtill med texter vars detaljrikedom, vardagsdrama, finurlighet och somligt socialt patos skickligt undvek såväl skojfriskheter som pastischer. Men så har han samlat på sig skills och avsevärd erfarenhet i banden Spinning Jennies och Green Line Travelers, vars solida renommé i countrykretsar gett honom en solid grund att bygga vidare på.

Var börjar det här med countrymusik för dig?

– Via något slags bananskal i de sena tonåren. Tror att det var tack vare filmen Bonnie & Clyde från 1967 som vi såg på gymnasiet. Kommer inte ihåg om det var första eller andra ring men jag föll pladask för det drivande bluegrassoundet med Foggy Mountain Boys [den av Lester Flatt och Earl Scruggs ledda konstellationen vars Foggy Mountain Breakdown utgjorde filmens ledmotiv]. Men jag kunde absolut inte förklara det för mig själv, jag hade inga som helst naturliga kopplingar till countrymusik eller bluegrass. Jag kommer ihåg att jag höll på det lite grand. Jag såg inte att det skulle kunna gynna mig på något sätt…

Vad hade du gillat för musik fram till dess?

– Dels hade jag med mig lite av det här med svenska språket, vismusiken och så, dels var det hårdare musik, alltså punk och även en del politisk hiphop. Jag kunde alltså inte förklara varför jag tyckte om bluegrass och country så mycket. Och det var lite obehagligt, att inte kunna sätta det i en kontext och ett kulturellt sammanhang. Sedan samlade jag ihop ett gäng och vi började öva och hade en stark ambition att lära oss bluegrass. Det var starten på Spinning Jennies.

Vilket år var det cirka?

– Kanske 2008. Vi hade en enorm respekt för genren. Våra idoler var inte Pete Seeger eller så utan de mest tekniskt ekvilibristiska bluegrassgängen. Jag ville skriva på svenska för jag är väldigt dålig på engelska, jag är ovanligt dålig på engelska för att vara i min generation, men utgångspunkten var aldrig att ”nu ska vi göra visfolkmusik med lite bluegrass” utan snarare ”nu ska vi lära oss spela bluegrass på riktigt för det är det vi älskar och sedan gör vi det på svenska”. Är du med?

Ja.

– Svarade jag på frågan?

Tror det.

– Bra.

Därifrån då, från Spinning Jennies och vidare?

– Jag visste tidigt att vi hade något av en egen grej i och med att det var på svenska och vi hade vissa politiska influenser och så där, ändå blev vi accepterade i bluegrassammanhang – och det var så jävla viktigt. För det var det som drev mig, inte att försöka vara en udda fågel utan att spela riktig bluegrass.

– Vid tidpunkten var jag jävligt nergrottad i fyrtio- och femtiotalet. Därifrån kom jag vidare in på femtiotalshillbillyn, Maddox Bros and Rose och sådant, och fortsatte sedan till det sena femtiotalet med George Jones tidiga karriär. Man flyttade hela tiden gränsen för vad som är okej. Det är den här dansbandsgrejen som man alltid har velat undvika men acceptansen ökas successivt, så små steg att man knappt märker det. Plötsligt var man inne på slow shuffles och midtempo shuffles, alltså vad man bara några år tidigare hade tyckt var ren dansbandsmusik, men det är en skillnad på med vilket hjärta det framförs och också att det handlar mer om olycklig kärlek än lycklig kärlek.

The Green Line Travelers, det jag hört, är väl lite mer åt Maddox Bros and Rose-hållet?

– Ja, det började så. Nu snart ska vi släppa en platta som vi spelade in för ett år sedan. Och då har vi även där kommit in på det tidiga sextiotalet, så man kan inte stoppa historiens ånglok. [leende] Roligt Green Line är också att vi har fått turnera i Tennessee två gånger och att vi var nominerade som Årets honkytonk på Ameripolitan-galan för två år sedan.

– För fem–sex–sju år sedan byggde vi en liten rörelse där vi flera gånger i veckan hade jam sessions med old timey- och bluegrassmusik, själv arrangerade jag klubbar ideellt och var ordförande i amerikanska folkmusikföreningen där jag även satt i styrelsen i många år. Men det var jävligt roligt för till skillnad från rockabillymusiken som har så mycket kulturellt kapital – frisyrerna, kläderna, bilarna – har bluegrassmusiken inte alls haft det, inte countrymusiken heller skulle jag vilja påstå. På bluesgrassfestivaler är det i stället väldigt mycket fokus på mandolinsolon. [skratt]

– Det som har lett fram till det jag gör nu är kanske att jag gjorde den där grejen i en massa år och sedan på något sätt kände en saknad av att kunna fokusera på svenska språket utan att begränsas av retroramarna. Kanske också en känsla av att även om jag älskar musiken från femtio- och sextiotalet är det inte riktigt jag.

Texterna är en sådan given grej med dig, men jag gillar verkligen hur du sjunger: tajmingen, fraseringen.

– Vad kul. Jag får väldigt sällan respons på min sång. I den processen hade jag god hjälp av mina producenter, Jonas Öhlund och Gustav Erlandsson Holmqvist, min gamla käpphäst som arrangerar och även spelar bas på skivan. De försökte, framför allt Jonas tror jag, begränsa mina George Jones-manér och ta det mer åt vispophåll. Vissa situationer i studion kunde bli lite ansträngda och spända men jag tycker det blev en bra balans. I inledningen var jag nog kvar i det här att härma något amerikanskt bara för att jag trycker om det i stället för att hitta vad jag är bäst på och vad som passar produktionen. Jag tycker fraseringar är väldigt skört och känsligt. Det kan så lätt bli för mycket. Att man betonar ett ord för mycket så att det blir teater, så det är jättefint att få bra respons på den biten.

Bara har man det eller kan man träna sig fram till det?

– För egen del tror jag att jag har lärt mig av mina amerikanska förebilder. Vikten av swagger. Kanske kommer det lite från bluegrass också. Om en text är ganska banal handlar det jävligt mycket om framförandet. Om man kan kombinera det, i den bästa av världar, med en text som har hög verkshöjd då borde det rent matematiskt bli ganska starkt. Så det är väl kanske det jag strävar efter.

Vilken ton har du velat komma åt textmässigt?

– Hmm. I bluegrassmusiken ställs det ganska låga krav på texter. Det är väldigt mycket ”jag längtar efter morsan, jag bor i en stuga uppe på kullen”. Det är mer andra saker som drar in en: känslan, drivet. I countrymusiken ställs det lite högre krav, speciellt från sjuttiotalet och framåt upplever jag, och helt plötsligt ställde jag högre krav på mina egna texter. Jag försökte vara personlig men utan att vara totalt privat och självbiografisk.

Var det någon avgörande låt där du kände att nu har jag hittat mitt tilltal, där du kände att du var något på spåren, eller satt allt på en gång?

– Näe. Jag tycker låtarna är ganska olika inbördes, även om jag kan se en röd tråd. Det är två Spinning Jennies-låtar, till exempel, som är omstöpta: Som en Hank Williams refräng och Hammarhöjden revisited. Här måste jag nämna Daniel Romano. Två plattor av honom blev viktiga och inspirerande för mig, Come Cry with Me och If I’ve Only One Time Askin’. Att han kunde lyfta vissa finesser från George Jones och placera det i en fet, modern ljudbild tyckte jag kändes så jävla fräscht.

Jag läste en intervju med dig i Proletären där du sa ”jag vill beskriva hur vanligt folk har det, utgår man från det så kommer vänsterpolitiken automatiskt”.

– Hmm. Om jag ska skriva personligt och ge ut plattor och det är tio låtar på varje platta, då kommer det finnas med politiska inslag. Om jag inte aktivt tar bort det. Det skulle jag kunna göra. Men jag har valt att inte göra det. Men det politiska är inte heller något självändamål. En låt på skivan, det tredje spåret Röd, är ganska övertydlig. Men det var helt enkelt för att den kändes för bra för att inte ha med och det var också ett slags statement. Men jag planerar inte att göra fler plakatpolitiska låtar på det sättet. Eller så här, jag är en politisk människa men det är inte det som driver mitt musikskapande.

Har detta rentav ökat ditt intresse för countrymusiken? Den är ju komplex vad gäller politiken.

– Nä, det är helt frikopplat. Däremot har jag fått lov att försvara mig väldigt mycket. Förresten en rolig sak apropå låten Röd, det var en del folk som hörde av sig kort efter att skivan släpptes – bland annat två personer som jag har respekt för, och det är roligt för de här två kommentarerna kompletterade varandra så bra. Den ena sa ”låten Röd reagerar jag på, jag håller helt med om texten men jag har svårt för låten, det är nånting som skaver, den kanske är för funkig”. Den andra personen sa ”jag håller absolut inte med om innehållet i texten Röd men det är min favoritlåt på plattan”. Och det är en dynamik som jag trivs väldigt bra med. Förstår du hur jag menar? Om folk som kanske inte håller med om min politiska åskådning ändå kan leva med den och acceptera den och uppskatta mig som artist. Då blir jag glad.

Titeln på skivan, Brobrännaren, är det dig själv du syftar på?

– En kombination, tror jag, och en kombination som jag strävar efter, att kunna blanda egna och andras erfarenheter. Sedan är det så att man i mitt yrke dagligen möter många brobrännare.

Finns det låtskrivare inom countryn som du gillar som hantverkare?

– Inom countrysvängen har jag stor respekt för Willie Nelson. Kan inte säga att jag direkt influeras av honom, men det är någon jag tycker om som hantverkare. Och Merle och Loretta så klart. Men jag har jättestora luckor musikaliskt. Jag har inte hunnit med Kris Kristofferson över huvud taget. Det har jag kvar, och det är ett privilegium och något jag ser fram emot. Men det är också som att jag har en distans till det engelska språket, så om man i stället ska prata om svenska förebilder har jag stor respekt för Ola Magnell, även om han inte har påverkat mig jättemycket. Jag älskar att lyssna på honom, men han är så väldigt agnostisk och filosofisk. Egentligen gillar jag nog mer det enkla och vardagliga. Cornelis, så klart. Han har det socialrealistiska, men jag älskar också Cornelis när han är romantisk och lite mer fragmentarisk och poetisk. Även Dan Berglund från Göteborg har haft sina stunder. När han debuterade i tjugoårsåldern var han han väldigt hård politiskt, samtidigt som han gjorde comeback 2007 med skivan Såna som vi… där det är väldigt romantiskt och ångestladdat och det är lika bra fast på ett helt annat sätt. Det tycker jag är häftigt, att ha den bredden.

Hur tänker du kring fortsättningen?

– Jag har inte pratat om det här med någon, det är väldigt nytt, men utifrån det material som jag har samlat på mig drar det lite mer åt ett countrysoulhåll och då ger jag mig ut på jävligt djupt vatten. [skratt] För jag har nästan ingen blues i mig. Men jag har blivit inspirerad av det soundet. Jag har också skrivit lite ihop med andra. Dels med Henric Hammarbäck, dels Eric Palmqwist. Det är också något jag är glad över. Även om det kanske blir så i slutändan med många låtar att jag gör merparten hade låtarna kanske inte kommit till annars. Jag tycker väldigt mycket om att få någonting från nån annan och sedan spinna vidare på det och helst göra klart det själv. Det kan även vara värdefullt att ha ett kritiskt bollplank. Det är lätt att man tappar distansen.

Känner du dig hemma i countrymiljön, alltså är det där du vill vara?

– Jag har ju varit där hela mitt vuxna liv. Eller, jag har slagit mig in där. Tvingat mig in där. Nu är det kanske inte lika självklart som tidigare men om countrypubliken uppskattar det jag gör är ingen lyckligare än jag. Och jag är jävligt noga med att ha rätt person på rätt post när det gäller fiddle, pedal steel och så vidare. Jag har mer och mer börjat tycka om tanken på att sammanföra olika element och se vad som händer genremässigt. Vad händer när man har Sveriges bästa pedal steel-spelare och låter det möta något helt annat sound i en viss låt.

Din skiva ger ganska många prov på det. Det är blås och nästan funkkänsla på vissa ställen.

– Det hade Merle Haggard också…

Absolut. Det kan man glömma. En betydligt större spännvidd än vad han ibland får kredd för. Willie Nelson har ju det också, att det inte är så jävla noga, det är bara musik liksom.

– Nu är jag bara trettioett men för mig känns det som att det har varit en väldigt lång sträcka att komma till den insikten, att släppa på den ängsligheten. Tror det är bra för min kreativitet att jag har kommit dit. Det är ändå en ganska liten krets som hade uppskattat om jag hade suttit fast i femtio- och sextiotalet.

Sist; det ryktas om att du, David, har inlett ett samarbete med Magnus Carlson från Weeping Willows?

– Kan tyvärr inte gå in på detaljer just nu, men folk kommer bli varse innan månaden är slut.

View all reads