Date:
Link copied Share this read link fb

Konsten att lära sig leva med sig själv

av Pierre Hellqvist

En annan, men ändå samma, Maria McKee är att vänta.

Learning to Live with Myself. Det är titeln på en av countrytungviktaren Merle Haggards starkaste inspelningar från slutfasen av karriären och livet.

Att följa artister genom åren är att få en inblick i deras sätt att hantera sig själva. Alla människor tampas mer eller mindre tydligt med det egna jaget men de flesta av oss gör det inte i offentlighetens ljus. Ofta har jag känt en enorm uppskattning till olika låtskrivare för att de har gjort jobbet åt en. Hos de bästa, kanske även hos andra, finns alltid saker att lära.

En av de artister som alldeles uppenbart har gått en och annan rond med sin egen självbild genom åren är Maria McKee. Hon var på åttiotalet något av underbarn inom Los Angeles fruktsamma rootsrockscen. Som eldfängd frontfigur i cowpunkiga bandet Lone Justice bidrog hon till att bereda väg för nittiotalets altcountryboom.

Men hon trivdes aldrig i den roll hon tvingades spela. Lone Justice parades ihop med och hyllades av den ena storheten efter den andra – Bob Dylan, Tom Petty, Linda Ronstadt, Bruce Springsteen, U2, Dolly Parton – men fick inget eget utrymme att växa i. Efter bara två album föll gruppen isär.

Sedan sent åttiotal är Maria McKee soloartist men trots flera ypperliga skivor och turnéer känns det som att hon i alla år har letat efter en egen identitet som artist och kanske även människa, inte bara vara någon eller något andra vill att hon ska vara. Hennes skivkatalog rymmer en rad stilbyten men finns det ett gemensamt drag i allt hon har varit inblandad i är det en inmurad sorts enslighet som aldrig släpper taget, bara byter skepnad.

I mars ger Maria McKee ut sitt första studioalbum på tretton år. På La Vita Nuova är det en annan Maria McKee som kliver fram ur ruinerna av ett äktenskap, smärtan i barnlöshet, flytten från LA till London och att hon själv, till slut, kommit ut som queer.

Den teatraliska dramatiken och de ambitiösa låtbyggena känns delvis igen från hennes känslomässigt uppslitande glamrockskiva Life is Sweet, men nya plattan är mer avskalad i sitt utspel. Det är inte nödvändigtvis lätt lyssning, den publik som vill ha solvarm countryrock á la 1993 års You Gotta Sin to Get Saved får leta förgäves, men att ta del av La Vita Nuova är att höra en artist, och människa, som med hjälp av en rad litterära referenser (Dante, Blake, Yeats) försöker lära sig att leva med sig själv, eller mer specifikt: sitt nya jag. Musiken och ibland arrangemangen går att jämföra med eviga förebilder för henne som John Cale, David Bowie, Lou Reed och Scott Walker men här märks även drag av Kate Bush och storebrodern Bryan MacLean (känd från psykgaragerockarna Love).

Allra mest rör det sig emellertid om ljudet av förvandling och insikt. Låtarna lär ha skrivits i en strid ström när Maria McKee började blicka tillbaka på allt det som lett fram den plats där hon nu befinner sig. Processen var plågsam men inte sedan Life is Sweet för snart tjugofem år sedan hade hon upplevt en sådan kreativ iver. I ett pressmeddelande säger hon: ”Att skriva de där låtarna räddade mitt liv.”

View all reads