Date:
Link copied Share this read link fb

Musik kan inte stå still

av Marimba Roney

Om hiphop puro och hiphop moderno.

På Fasching under en konsert med Sons of Kemet möter jag en bekant som hänfört utbrister ”detta är som nittiotalets hiphop”. Jag tolkar det som att hen menar att det är en våg av nyskapande artister som skapar unika verk, som utvecklar genren, som tar in afrikansk och karibisk musik, klassisk jazz, soul, funk och elektronisk musik. I samma anda som Ornette Coleman och John Coltrane tog musiken vidare och som vi i dag ser som självklara giganter och en del av jazzens kanon. Den brittiska jazzvågen har också anammat en politisk och svart medvetenhet som återigen är en viktig beröringspunkt för många i dag, oavsett etnicitet, som det även var med mycket nittiotalshiphop.

I sin linda fick svensk hiphop ofta kritik för att den kunde låta för mycket som amerikanska förlagor och det eftersöktes en egen identitet. Frankrike lyftes som exempel. Att sträva efter att inte låta som någon annan var det som gällde i Sverige och internationellt. Mycket hiphop i dag har en annan inställning, det gäller att skapa hits och så snabbt som möjligt. Beatsen och produktionen låter därmed ofta likadana och det är okej att ta från framgångsrika kollegor. Men jag kan inte hata på det. Hiphop från början bröt mot regler, det var så den grundades. Tanken var att skapa något nytt och inte försöka återskapa något. Vilket dagens rappare ändå har gjort. Visst, jag skulle inte kalla många av dagens rappare för rappare utan snarare artister, och när jag lyssnar på exempelvis Griselda slår det mig det paradoxala - att det låter ”fräscht” fast Griselda sneglar bakåt. Tidigare hade jag kanske avfärdat Griselda som tråkiga nostalgiker, nu tycker jag det är befriande med ”riktig” rap och väldigt bra. Som bröderna Bennett sa i en intervju jag gjorde för Kingsize nyligen, det som ofta kallas för old school var egentligen new school. Det var experimentellt och rappare jobbade ofta med texterna och leveransen för att sticka ut. Därför kan det funka än i dag.

Dåtidens samhällsklimat skapade alternativa subkulturer på sjuttio-, åttio- och nittiotalet, ny hiphop är lika mycket en produkt av sin tid. En nyliberal, materialistisk, individualistisk sådan. Musiken ska konsumeras snabbt och måste tilltala på en gång, inte efter att ha lyssnat flera gånger och plötsligt förstå en metafor eller höra en speciell sampling. De nya rapparna har ändå en punkig attityd, likt punken att det nästan är en fördel om du faktiskt inte kan hålla ton och spela ett instrument. Det här är för alla som känner sig utanför systemet men också är en produkt av systemet.

När den spansk-romske flamencosångaren Camarón de la Isla (som syns på bilden till den här texten) på sjuttiotalet inspirerades av rockmusik såg många svart. Flamenco kom att talas om som flamenco puro och flamenco moderno. Flamenco kan nu sägas vara ett än mer känsligt kapitel. Flamenco och dess rötter har sedan tusen år tillbaka vandrat med romerna från Indien och vidare över Turkiet, Rumänien, Ungern, Frankrike och har fått romerna att stå ut med och bearbeta förföljelser, tvångsförflyttningar och etnisk rensning. (Se den magiska Latcho Drom av Tony Gatlif.)

I utmärkta dokumentärfilmen Camarón: Flamenco y Revolución (finns på Netflix) diskuteras flamencons historia och journalisten Domingo Manfredi säger att ett tränat öra kan avgöra vem som är rom och vem som inte är det. Man kan höra det i drillen, andningen, gnolandet. Men menar han, en romsk sångare är inte alltid per automatik bättre än en icke-rom. Det finns andra som menar att flamencon är från Andalusien, utvecklad från flera kulturer där. Sångaren Tío Bengala säger: ”Det enda som kommer från Andalusien är hästar, tjurar och vin. Flamencosången kommer från romerna. Romerna uttrycker den och känner den inom sig.”

Så vad är då puro från början? Flamenco utövas av många andra än romer, och Rosalía hyllas för att hon tagit flamenco in i dagens internationella popmarknad. Det är just Camarón hon kan tacka för det.

Musik kan inte stå still, om man tycker om det eller inte är en smaksak men man kan inte hävda att det är bättre eller sämre.

View all reads