Date:
Link copied Share this read link fb

”Nej, det är jag!”

av Pierre Hellqvist

En tidig förmodad höjdpunkt på konsertåret 2020 är Sturgill Simpsons spelning på Vasateatern i Stockholm den 22 januari. Förutom förstås eget material rymmer Simpsons låtlistor i regel några mer eller mindre givna coverinslag, som William Bells Stax-klassiker You Don’t Miss Your Water och syntbandet When In Romes åttiotalshit The Promise. Vanligt förekommande är också I’d Have to Be Crazy, av de flesta betraktad som en Willie Nelson-låt eftersom han de facto spelade in den 1976.

Men det är en annan Texas-trubadur som står bakom låten. Steven Fromholz gjorde den på A Rumor in My Own Time, hans utsökta första album på Capitol utgivet samma år som Willie-tagningen. Willies version träffar emellertid hårdast, mycket tack vare den speciella intimiteten och vackert trevande livekänslan. Den andra sångaren som sisådär halvvägs in hörs liksom lite på håll är faktiskt låtskrivaren själv. Fromholz fick plötsligt rycka in i studion och sjunga ett parti i låten för Willie, som hade glömt hur det gick. Eftersom bandspelaren rullade kom det med på inspelningen. När skivbolaget sedan yrkade på att ta bort den för dem okända rösten – de gillade annars låten – vägrade Willie falla till föga. Han visste mycket väl att mycket av magin ligger just i det udda insticket.

Det hände att kompositören (som gick bort 2014) därefter kunde få frågan vem som egentligen tar ton där jämte Willie på hans låt, någon undrade rentav. ”Är det Ray Charles?” Inte så lite mallig kunde då Steven Fromholz brösta upp sig med repliken: ”Nej, det är jag!”

View all reads