Date:
Link copied Share this read link fb

Polarpris-juryn valde fel – igen

av Dan Backman

Det finns två saker som den ansiktslösa Polarpris-juryn lyckats med under alla dessa år. Det ena är att vara totalt oförutsägbar. Det är bra. Det andra är att genom konstiga (läs felaktiga) val av artister och grupper konsekvent marginalisera priset. Det är väl mindre bra. I alla fall om priset ska överleva.

I stället för att ha växt och stabiliserats och etablerats på allvar har det blivit ett pris som ingen förstår sig på. Och knappt någon utanför landets gränser bryr sig om. Någon sa att det var som prästens lilla kråka. Alltså ett pris som "än går dit, än går hit, än går ner i diket".

Detta gäller också det nyss tillkännagjorda valet av Anna Netrebko och Dianne Warren. Om Anna Netrebko har jag inget att säga, bortsett från att det är politiskt tveksamt genom hennes koppling till den ryska makteliten.

Dianne Warren har jag lättare att säga något om. En positiv grej att lyfta fram är att priset går till en låtskrivare. Det är en yrkeskategori som oftast verkar i det tysta och det är också i linje med att priset instiftades av Stikkan Anderson, som ju var en låtskrivare av rang. I alla fall om vi talar svensk schlager.

Men att premiera och lyfta upp en av powerballadens mest profilerade hantverkare är väl ungefär lika tråkigt som att Max Martin fick samma pris för några år sedan. Fast att uppmärksamma Max Martin låg förstås bättre i tiden då han - och hans gäng - i allra högsta grad dominerat hitlistorna åtminstone de senaste tio åren.

Dianne Warren är väl mer att se som en relik från åttio- och nittiotalet. Att, som Polarpris-juryn gör, kalla henne för "the reigning queen of the American popular song" blir bara konstigt i en tid då den samtida popmusiken görs av låtskrivarteam på upp till hundra pers, ihopsatta av A&R-människor.

Men okej, den brittiska syskongruppen Five Stars stunsiga Strong as Steel, från 1987, är en bra låt. Likaså Glenn Medeiros och Elsa Lunghinis supersmöriga Friend You Give me a Reason, från 1989. Men i övrigt är den omfattande låtkatalogen mest att betrakta som svulstig, seg och helt utan en personlig avsändare.

Men är det kommersiell framgång som ska premieras, vilket det oftast varit, är det förstås ett logiskt val.

Till sist, den eviga frågan: kan någon ge mig ett enda vettigt skäl till varför Brian Wilson fortfarande inte fått Polarpriset? Av alla som borde lyftas fram är det nog Wilson som är allra mest förtjänt av det.

View all reads