Date:
Link copied Share this read link fb

”Skivan är en sorts dagbok över min tillfriskning”

av Pierre Hellqvist

Inför stundande Pet Sounds Sessions-inspelning pratar Albin Lee Meldau 2Pac, musikalisk uppfostran och att släppa ett helt album på svenska.

Hans karriär är inte superlång men har redan utmynnat i två genombrott. Först internationellt med hiten Lou Lou 2016, sedan nationellt genom sin medverkan i Så mycket bättre 2018. Är det möjligen så att ett tredje stundar nu när Albin Lee Meldau för första gången ger ut ett helt album på svenska?

Oavsett vilket talar vi en ny fas i det göteborgska röstfenomenets artistskap. På svenska, som skivan för enkelhetens skull döpts till, hämtar näring från en frodig flora av förebilder, från Bellman, Taube och Cornelis till Nationalteatern (”den unge i Majorna–Linné som inte är haschskadad och uppvuxen på Nationalteatern finns inte”), Peps och The Latin Kings.

Inför hans stundande Pet Sounds Sessions-inspelning haffade vi en Albin på väg från badet för att ta reda på mer.

Vilken var första skivan som verkligen påverkade dig?

– Musiken har funnits med mig ända sedan jag var liten, jag gick i barnkörer och rytmik och sådant, men första plattan som grep jag i mig, i alla fall som jag minns, var Kaya med Bob Marley. Jag var sex år gammal. Den är ju så fräck, han är ju så häftig. Över huvud taget älskade jag reggae och blues, Peps och gammal roots, både musikaliskt och estetiskt. I dag är jag lite bredare, lyssnar på allt möjligt.

Senaste skivan som påverkade dig?

– Oj. I sin helhet? Det finns alltid massa bra spår men jag tycker att skivor ska sitta ihop från början till slut. Catch a Fire [med The Wailers, senere släppt som Bob Marley and The Wailers] är en skiva som sitter ihop. Beatles har också några sådana. Men den senaste som jag verkligen tyckte var ett mästerverk rakt igenom är Clandestino av Manu Chao, och det är ju ett tag sedan den kom. [skratt] Den är helt otrolig.

Du växte upp i ett musikaliskt hem. Vad i musikväg har du fått med dig från din mamma respektive pappa?

– Från mamma har jag fått hantverkskunnandet. Hon är musiklärare och har väldigt bred smak, spelar allt ifrån Mozart till Björn & Benny, kan midsommarsångerna och skillingatrycken, vet allt om gamla traditioner och vad musiken har för funktion. Farsan är en hipster från en av världens största städer. Han sprang runt med en synthesizer i London 1982, typ. Från honom har jag fått vad man ska lyssna på och varför det är fräckt. Om morsan är fördomsfri och tänker att alla ska med bryr sig farsan om musikernas frisyrer. Han gillar David Bowie, Lou Reed, Buena Vista Social Club, blues, reggae, punk. Jag och min far har ganska lik musiksmak, även om jag inte gillar punk – jag tycker inte att det är så häftigt med vrål och skrän. I alla fall, båda har gett mig jättemycket.

Din nya skiva, På svenska, vad fick dig att vilja göra den?

– Hmm. Jag var på behandlingshem för alkohol- och drogproblem och sedan ett år har jag lyckats vara nykter. Jag ville skriva en skiva om vägen fram till nu, en skiva för människor som kan känna igen sig i den och förhoppningsvis få dem att själva söka hjälp. Den är inte skriven från ett perspektiv som handlar om att jag ska tjäna massa pengar eller att musiktyckare ska anse att jag är häftig, för det där har jag redan gjort. Det är en platta om vem jag är, varifrån jag kommer och framför allt vad jag kan göra åt saken. Skivan är en sorts dagbok över min tillfriskning. Om det här sättet funkar för mig lär det funka även för någon annan. Den som lyssnar och känner sig träffad är välkommen att höra av sig till mig via mitt Instagram så kan jag meddela vart personen kan ta vägen. Jag försöker svara alla som kontaktar mig.

Vilken var största utmaningen för dig med att skriva på svenska?

– På engelska ser allt fräckt ut, det är ”baby” hit och ”yeah” dit. På svenska har du inte det skyddet. Det blir naket och nära, och bakåtsträvande på ett bra sätt. I England och USA kommer det varje år grejer som låter nytt och fräscht, här i Sverige är det inte lika innovativt. Jag gillar ju Louise Hoffsten och Franska Trion – Matti Ollikainen skriver fantastisk socialrealism, varje dag förvånas jag över att det inte är Sveriges största band – och den stora utmaningen då ligger i att få de som behöver lyssna, ungdomarna, att faktiskt lyssna för det gör de kanske inte vanligtvis på det jag gör. Men samtidigt ska man inte tänka så, man ska göra det man gör. Och jag är så otroligt nöjd över att ha fått göra den här skivan. Det är ingen platta som kommer toppa topplistor, men förhoppningsvis en som människor med problem kan ta till sig.

Märker du att du sjunger annorlunda på svenska?

– Den här plattan är väl inget vocal showcase på samma sätt som vissa av mina tidigare inspelningar. Ta Samma skit eller Röda sten. Samma skit är bara en blues och Röda sten det närmaste jag kommit att sjunga svensktoppsretro, i båda fallen hade det varit konstigt att vråla på. Däremot Under jord, en låt jag för övrigt försökt med på engelska som Underground men som ratats från tidigare plattor, ger mer plats åt rösten. Även om vi inte gjorde den så contemporary som det ofta blir när jag sjunger på engelska utan i stället satte vi in stråkar, pukor och mys, och försökte få den att kännas lite mer som en Stagnelius-dikt, Till förruttnelsen du vet. Det blev jävligt häftigt. Jag är på det stora hela fruktansvärt nöjd. Det är inte alla som får lov att göra en skiva som är kapitalistiskt självmord, en skiva som försöker hjälpa andra. Nu är jag ingen Messias som kan ändra på det faktum att folk knarkar eller super, men jag gör mitt bästa.

Soulen känns given i din musik, hurdan är din relation till hiphop?

– Ganska tvetydig. 2Pac är en av mina största idoler. Jag älskar sista plattan med The Latin Kings, Omertà. Min vän Stor är otroligt duktig. Musikaliskt vet jag inte om något blir bättre än Grandmaster Flash. Samtidigt kan jag ha svårt för när samhällskritik övergår i romantisering av en viss livsstil, som kanske har blivit vanligare på senare år. Då tappar jag det. Jag vill se en väg framåt.

Du sjunger om 2Pac på din nya skiva. Vad gjorde honom så bra?

– Han var ett geni, likaså snubbarna runtom honom. Det gjordes mycket bra hiphop där i skarven mellan åttio- och nittiotal med lyrik som är en sorts skarp journalistik, gonzojournalistik, som slänger sig rakt in i lejonets kula. Jag har alltid varit svag för idioter som Hunter S. Thompson. 2Pac var lite likadan. Som alla andra hade han sina fel och brister men han skildrade sin samtid och sin situation. Visst hände det att han rappade glorifierande men tittar du noga är det mörka skildringar – som i Death Around the Corner, det är inte som att han vill att andra ska göra som han har gjort.

View all reads