Date:
Link copied Share this read link fb

Svart man i en vit värld

av Pierre Hellqvist

Swamp Dogg fullföljer sin mångåriga countryfäbless.

När jag hade äran att få hälsa på hos John Prine i Nashville för några år sedan sprack låtskrivarnas låtskrivare upp i ett av sina allra mest pillemariska leenden när namnet Swamp Dogg dryftades. Soulexcentrikern som egentligen heter Jerry Williams Jr hade föregående kväll spelat i stan som uppvärmare åt Bon Iver. Prine, vars plan varit att gå och kolla på giget innan halstrubbel satte stopp för det, öste lovord över Swamp Dogg som ju har spelat in en tolkning av kollegans klassiker Sam Stone – en låt han för övrigt gjorde i en kraftigt utbyggd och politiskt laddad version där på Ryman.

Att country- och soulmusiken idkat intimt umgänge sedan urminnes tider är tämligen etablerat vid det här laget – trots att delar av Nashville-etablissemanget ansträngt sig för att kapa eller dölja tentaklerna till countrymusikens svarta rotsystem – och en av de artister från soulhåll som mest idogt understrykt detta faktum är just Swamp Dogg. Låt vara med ibland aningen dråplig utgång. Låten She’s All I Got, ursprungligen inspelad av soulsångaren Freddie North, blev i händerna på Johnny Paycheck en stor countryhit 1971 (och är numera något av en standard i genren, alla från George Jones och Loretta Lynn till Tanya Tucker och Conway Twitty har spelat in den) och utmynnade även i en Grammy-nominering med tillhörande gala. Swamp Dogg drog sig till minnes evenemanget då L-P Anderson intervjuade honom till Sonic för ett drygt decennium sedan:

– Ett smärre kaos bröt ut vid upptäckten av att jag var svart. Jag hade vit frack på mig. Serveringspersonalen, som var färgad och även de klädda i vitt, ledde in mig i köket där de frågade vad jag egentligen höll på med. Först när det gick upp för dem att jag var nominerad för priset lät de mig återgå till min bordsplats.

– Jag hade fått hemlig men välinitierad förhandsinformation om att priset skulle gå till mig, men underliga saker började hända när beslutsfattarna insåg att jag inte var vit. Glen Campbell, som delade ut priset, fick plötsligt ett helt annat kuvert att öppna och prisvinnare blev i stället Donna Fargo med låten »Happiest Girl in the Whole USA«.

Han la sedan till:

– Nästan all musik som jag har skrivit kan egentligen kategoriseras som country. Men när jag spelar in skivor blir resultatet ändå alltid soul. Om jag själv hade fått bestämma skulle jag ha fötts som en vit, pianospelande och rödnackad countryartist. Jag älskar country men som färgad är det är svårt att göra sig hörd i den världen…

Det betyder nu inte att Swamp Dogg har gett upp. Han är liksom inte sorten som gör det. På nya skivan Sorry You Couldn’t Make It tar sjuttiosjuåringen countryspåret längre än någonsin. Närmare bestämt tillägnas hela albumet genren som han tidigare har vikt någon låt här och där åt men framför allt så gott som alltid angränsat till med sin storytellerknutna soul som alltid svingat hejvilt mellan allvar och humor. I ärlighetens namn gjorde han en ansats till countryplatta redan 1981 (vilken länge samlade damm i något arkiv och inte gavs ut förrän 2007) men den är undermåligt inspelad, ganska lite country i uttrycket och inte så mycket att orda om med undantag för den lysande låttiteln He Don’t Like Country Music (and He Hates Little Kids).

Sorry You Couldn’t Make It är knappast heller en särskilt konventionell countryskiva. Men det kanske ingen hade räknat med från det här hållet. Men texterna håller linjen. En text handlar om missbruk. Flera låtar, varav ett par som sjungs ihop med just John Prine, berör åldrande. I en låt, Billy, besöker textkaraktären den avlidna hustruns gravplats för att berätta om deras son:

Well, goodbye, darling, I gotta go now

But I promise I'll be back again

With more flowers and news of Billy

So sweetheart, goodbye to thee

Oh, how silly of me

I left out what I came to say

I wish you could've seen Billy this morning

He took his first step today

En av skivans odiskutabla höjdpunkter är Swamp Doggs egen version av låten som Johnny Paycheck slog igenom brett med, i denna tappning titulerad Don’t Take Her (She’s All I Got). Likt exempelvis Dolly Partons Jolene är den skriven som en vädjan till en kärleksrival att inte lägga beslag på berättarjagets älskling. Bon Iver-Justin står för det smakfulla gitarrspelet och Swamp Dogg gör en av sina mest besjälade sångleveranser när han accentuerar berättelsens inneboende sorg, rentav i så hög grad att lyssnaren snart inser att slaget antagligen redan är förlorat. Där de flesta inspelningar av låten är lite för upptempohurtiga gör han den själv långsam, utdragen, gospelfärgad och fyllda av vånda. Faktum är att den går djupare ner i soulen än allt annat på skivan – möjligen för att understryka att låten de flesta känner som en countryhit från början kommer från soulen. Sisådär ett halvt sekel efter att den skrevs tar upphovsmannen låten hela vägen hem.

View all reads