Date:
Link copied Share this read link fb

Utan minsta behov av att visa muskler

av Pierre Hellqvist

Förr eller senare hamnar de där, nästan varenda en av ens americanafavoriter.

Vid behovet att plötsligt visa sina färdigheter i brötigt gitarrmangel, så gott som undantagslöst på bekostnad av melodierna som drog in oss lyssnare till att börja med.

Det hände Steve Earle. Det hände Lucinda Williams. Det hände Ryan Adams. Det hände Wilco. Det hände – och händer – Jason Isbell och Sturgill Simpson. För att bara nämna några av de mest kända exemplen.

Varför det blir så finns det en mängd förklaringar till.

De vill lite för mycket vara Neil Young utan att för den skull förfoga över hans explosivitet, nyckfullhet eller ett Crazy Horse.

De har tillfälligt eller totalt tappat förmågan att skriva låtar.

De är trötta på sitt tidigare uttryck och vill bara vidare, skitsamma om det leder rakt in i en hårt cementerad återvändsgränd.

De tror att hela världen är som den amerikanska Södern och inser inte att exempelvis en europeisk publik i regel är långt mindre mottaglig för Allman Brothers- eller Lynyrd Skynyrd-liknande, evinnerligt pågående bluesjamrock än vad fallet är, säg, i Alabama.

Nu finns det en americanaälskling som aldrig har gått i nämnda fälla.

Vilket blir väldigt tydligt under en rakt igenom formidabel spelning på Konserthuset i Gävle i helgen.

Låten är helig, står alltid i centrum, jiddras inte med en enda gång på en enda punkt.

Talar förstås om John Prine.

Visst har den forne brevbäraren från Chicago på skiva ibland rockat loss eller fått se sin musik överproducerad, men det är ändå en annan sak. På samma sätt som han är en mästare på att säga mycket med få ord – är för övrigt en mästare även på att säga mycket med lite fler ord – släpper han aldrig någonsin in musikaliska grepp eller krusiduller på bekostnad av låten.

Inte för inte kallas han ibland en ”låtskrivarnas låtskrivare”. För sin humor och sitt allvar, för förmågan att få lyssnaren att kunna relatera även till de mest udda historier, situationer eller livsöden men också tack vare sin blick för vardagsdetaljer och förståelse för allmänmänskliga funderingar.

Där vissa artistkollegor stundom ser sig nödgade att använda musikalisk kraft för att dölja det faktum att deras material inte håller är John Prine totalt trygg i sitt eget låtskrivandes inneboende styrka. Redan när låtarna skrevs fick hjärna och hjärta göra grundarbetet, varför han på scen kan låta musklerna vila eftersom det ändå inte finns någon plats för dem.

View all reads