Date:
Link copied Share this read link fb

Utan musikhistoria i dag har vi ingen framtid i morgon

av Marimba Roney

Om riktiga ljud från Afrika och populärmusikens narrativ.

Är precis på väg att somna när jag hör Serengeti-slätten vakna till liv och djurens nattliga äventyr börja. Lejon som ryter, hyenor som ylar. Några vilda bufflar stökar och grymtar strax utanför canvastältet jag befinner mig i. Massajer, som alltid levt sida vid sida med djuren, vaktar utanför med spjut. Lejon kan höras på kilometers avstånd. Känslan är lika berörande och mäktig som när jag hörde, låt oss säga, Prince live första gången, kanske ännu större.

När jag var liten fick jag en skiva som hette The Sounds of Africa. Det var inte afrobeat utan inspelningar av olika djurläten. Det är tack vare den, och ett otal David Attenborough-dokumentärer, som jag vet att det är just lejon och hyenor jag hör. En form av arkivering och berättande som jag och många andra har lärt oss av.

Att grotta ner mig i musikhistorien och musikberättande, dåtida och nutida, är ett annat viktigt element i mitt liv. Det pratas (bland musikjournalister i alla fall) om hur digitaliseringen av media och musik, med streamingtjänster etc, haft en sådan inverkan på musikjournalistiken att den blivit försvinnande liten. Bevakning av populärmusik i olika former, trots att den är just den kulturform som åtnjuts av mer eller mindre alla människor, har aldrig haft samma status som annan kultur. Den har nu mer än någonsin fått se sig reducerad till någon form av nöjes/kändis/skvaller-värld och får resurser därefter. Färre och färre tycks se värdet av en gedigen musikjournalistik, även musikjournalister själva som övergett sitt uppdrag och arbetar som vilken PR-byrå som helst, lyssnare som är nöjda bara de får tillgång till kultur så billigt och lättillgängligt som möjligt och inte minst artister som inte låter sig intervjuas utan gör allt via sociala medier – eller om de blir intervjuade ska styra innehållet själva.

I Serengeti tycks vidderna vara oändliga. Vi kör i timmar utan att möta en människa. Bara ljudet av fåglar och syrsor, och vinden. Vart jag än tittar mot horisonten tar det aldrig slut. Naturen skiftar ändå snabbt. Gult kort gräs byts ut mot långt grönt gräs. Stenformationer är plötsligt ett område av träd. En gepard med fem ungar spanar omkring sig för att se vilket byte, en zebra eller ett vårtsvin kanske, som den ska gå för. Solen börjar bränna mitt på dagen. Det är då den jagar för att inte konkurrera med de andra rovdjuren, som vilar under de varmaste timmarna.

Om ingen musikjournalistik görs i dag finns det inget att arkivera. Inget kvar för framtiden att lära sig av. Det sägs att för att förstå vår samtid behöver vi historien. Vad händer om historien inte berättas alls eller bara är ”falsk” och tillrättalagd? Det sägs ofta att det som finns på internet kommer finnas för alltid. Men vem samlar och arkiverar? Hur ska man hitta av allt som finns där? Hur många är ni själva som samlar, sparar, sorterar era egna digitala bibliotek av ljudböcker, mp3:or, youtubevideor, mobilbilder? Även om public service arkiverar sitt egna material, kommer SD, Moderaterna, Kristdemokraterna, precis som Tories i England mot BBC, om inte ta bort public service helt när de är vid makten med säkerhet minska deras budget och lägga sig i vad pengarna ska gå till. Historien vet vi är något som SD försöker skriva om.

Här ute i Serengeti förlorar ändå allt det sin betydelse. Här blir tystnaden och naturen det enda som är värt någonting. Något som vi håller på att förstöra eller redan har förstört. Tänker på slätterna i USA som en gång i tiden var hem för miljontals bisonoxar, där människan dödade djuren och framför allt trängde bort naturen för att bygga samhällen och odla upp all mark, eller på de klimatkopplade bränderna i Australien som nästan utrotat koalorna, eller alla skogar i världen som skövlats och fortfarande skövlas. Att bry sig om musikjournalistik är så förgängligt. Men vem är jag utan historien?

View all reads