| Fåglarna har slutat sjunga. Vit rök stiger från sjöarna, medan en sista jordbävning skakar jorden. På nya albumet Ruin Everything har vår dystopiska omvärld sipprat in i Les Big Byrds universum. “We all know what’s coming”, sjunger bandets ledstjärna Jocke Åhlund i “Big Flood”. På ett annat ställe: “Allting vissnar, faller sönder.”
Men som band befinner sig Les Big Byrd på en betydligt bättre plats – och det hörs. Två år efter senaste fullängdaren “Diamonds, Rhinestones and Hard Rain” befinner sig Jocke Åhlund, Frans Johansson, Nino Keller och Christian Olsson i ett kreativt flow. Den lustfyllda skaparglädjen genomsyrar Ruin Everything, som på klassiskt Les Big Byrd-manér varvar svenska med engelska, och vidsträckta kraut-improvisationer med enkla poplåtar. “Jag kan aldrig låta bli att skriva melodier. Jag tycker egentligen inte så mycket om att sjunga, men det har blivit ganska många låtar med sång på den här skivan”, berättar Jocke Åhlund.
“Ruin Everything” spelades in i Sollentuna utanför Stockholm, i en studio med anor. Cornelis Vreeswijk, Pugh Rogefeldt och Monica Zetterlund har alla varit där – vilket innebar att 50 år av svensk musikhistoria satt kvar i både väggarna och i den analoga utrustningen. Och precis som förr i tiden har Les Big Byrd försökt bevara en livekänsla i musiken. “Vi ville fånga nån sorts känsla vi haft som är härlig med bandet – fyra människor som spelar tillsammans och det som uppstår mellan oss”, säger Jocke Åhlund.
Två av albumets låtar började som improvisationer i studion – till skillnad från “Time is a Killer”, som hörts live på Les Big Byrds konserter det senaste året. Spår som “Nån annan dag” och “Beginners Luck” hör till bandets känsligaste, och fortsätter delvis på samma spår som bandets enda hit “Two Man Gang” från 2017. Samtidigt står de klassiska Les Big Byrd-influenserna – Tangerine Dream, Suicide, Spacemen 3 – orubbligt intakta.
2026 har 15 år gått sedan Les Big Byrds debutsingel. Kanske har de lika många kvar att ge? Allt verkar ha fallit på plats, och nu återstår bara att fullända gruppens karaktäristiska sound. Själva beskriver de “Ruin Everything” som ett nytt steg på samma väg, och som “peak Les Big Byrd”. Eller som Jocke Åhlund formulerar det: “Vi är late bloomers. Det börjar likna nåt!” |
